Efterfesten som aldrig blev av

Mina vänner, bekanta och obekanta

Mr. Ws efterfest börjar närma sig för många av oss. Tyvärr kan jag inte närvara vid festligheterna då jag befinner mig i stalemate (no vacation, 20h färd till sundsvall, barn o familj). Jag tänkte att jag skulle bjuda på min contribution till förfestens ambience.  Möjligheten till att kombinera nytt med recycled old är något som inte händer varje dag och Mr W har lyckats utmärkt med detta. Det påminner mig om när jag först kom till Esvärije. Jag var kamel pojken från Teheranska öknen experiencing modern svensk society somewhere in Svärje, med andra ord... LIVING LARGE  hur säger man på esvenska... HÄFTIGT! (hamnade i Kiruna först men jag har inga minnen från den tiden då jag var fastfrusen innan de tinade upp mig i viken) Det är en skolresa genom tid och plats, det är 21st century Sällskapsresan. I mitt fall var det verkligen en skolresa, jag bytte öknen, sandskorna och kamel borsten mot kyla, vinter overall och O'boy pulver. Samma upplevelse som skinnskattebor känner när de beger sig ut i storbyn. hur var det man sa på esvenska... HÄFTIGT!

Jag kan redan nu se vad jag går miste om och det gör ont alltså... jag är gråtfärdig över att jag missar det här fantastiska skedet i tidsrymden. Jag hade kunnat ge min högra pungkula för att uppleva den här festen (jag tror inte jag kommer att behöva den framöver då jag har färdig avlat). Faktum är att jag mer än gärna betalat fluss för att uppleva Perkas och K:s fest. Jag hade betalat mer än Klitschko fighten som jag så schysst hade frontline seats till. Ingen sarkasm allt jag sagt kommer från hjärtat. Att kunna dela min broders lycka och firande tillsammans med sådan utsökt publik som er hade verkligen varit ett fantastiskt minne för livet.

Bland bonnläppar och fäbojäntor finns nu även fint besök från storstads kisar, riktigt vassa söderkisar och östermalm dandys. Nu ska vi inte baktala dessa goldenboyz om att de egentligen aldrig kommer att bli svenskättade utan den ena är ju afterall Mocha och den andra är från bolivianska bergen. Men men va kan man göra när mirror mirror on the wall photoshopar en... Gott folk perception is reality and reality as we know it is nothin but a poor Kangaroo's dombalans awaiting the fires of the bbq.

Så festen måste urarta på något sätt och här är historien om hur det kommer att gå till:

En blev två, två diskuterar årets fasanjakt, båstad och stureplan, söder slinker även in i diskussionen.  Kickers har bytts ut mot Prada, tweed kilt har ersatt träningsoverallen. Bakslick har ersatt stubben och champagne har ersatt folkölen. Efter ett par öl för många och gungande bakgrundsbeat så brister det..... man man man oran ran ran ran orangutan...

två leder dansen, logdansen

Now I'm the king of the swingers

Oh, the jungle VIP

I've reached the top and had to stop

And that's what botherin' me

I wanna be a man, mancub

And stroll right into town

And be just like the other men

I'm tired of monkeyin' around!

Oh, oobee doo

I wanna be like you

I wanna walk like you

Talk like you, too

You'll see it's true

An ape like me

Can learn to be human too…

Med detta så återgår vi till SCBs undersökning från förra nummret av "Torpshammar Invasion".  SCB har följt upp tidigare undersökning och rekommenderar följande uppdateringar. Den senaste opinion visar att vi har utökat populationen med en ny medlem, Mr. Söderkiz aka. Mocha. Denna populations ökning kommer dock att vara tillfällig då vår egen tronföljare, that is me, abdikerar snart från sin andra plats och blir en Quisling. Nu finns det riktigt goda chanser till avancemang, det kan till och med öppna för Coup d'état. Who is going to replace Mr. Bolivia host host ursäkta mig jag menar Mr. Östermalm som Toastmaster och Logdans instruktör? Big shoes to fill, who is willing to fill these? Giant Steps people Giant Steps låt oss se vem:

Trevlig fest och firande till er alla och hoppas att Perka family får en grym och memorabel fest.

Love, Peace & Aubergine,

Iranian Kangaroo

Breezin' da Dombalans 

Open letter to Mr. Esbati

Bäste Herr Esbati,

Det är med leende på läpparna och kniven mot strupen som jag har följt årets val i Sverige. Det här är det andra riksdagsvalet som jag följer från utlandet. Föregående val följde jag från Londons regnstänkta kvarter och nuvarande val från Los Angeles varma klimat. Två länder och städer som jag under de senaste 8 åren har vistats i och som jag med stolthet kallar ”hem”.

Jag är precis som du ursprungligen från Iran, uppväxt och utbildad i Sverige. Ett Sverige som jag levde i under 20+ år och naivt kallade hem. Om någon frågade mig varifrån jag kom svarade jag reflexmässigt att jag är svensk. Reaktionen som jag oftast fick lika lustig som min skenbild av min svenskhet. ”Are you Swedish? You don’t look Swedish”.  Notera nu att om du stöter på mig på gatan så skulle du aldrig tro att jag var iranier då jag är blekare än svensken och mitt hår är ”as brown as a berry”. Denna skenbild behöll jag dock i många år ända fram till att jag avslutade mina universitet studier och gav mig ut i vuxen livet. 3 års arbetslöshet och ett icke existerande självförtroende följdes av en mörk period av identitetskris och plågoandar.

Jag var svensk men osvensk. Iranier? Men jag hade fullkomligt nekat mitt ursprung. Muslim? Jag är i exil pga islam och musslor. Kristen? Om inte konfirmation presenter kunde muta mig till att bli döpt som 15 åring så lär inget få mig nu. Jude? Barmitzva! Jag missade den båten för längesen och vem tusan kan uttala Hannukah, Yom Kippur och l´chaim? Mazeltov... Zoroaster? Hade en flört med religionen men brände tungan i elden. Kapitalist? Någon som hört talas om en arbetslös kapitalist? Kommunist? Uppväxt i Karl Marx anda har lämnat mig bedövad mot både aristokratin och proletariatet.  

Den spontana glädje som jag känner är en lättnad. Lättnaden över att jag är fri, fri från Sverige och allt som är svenskt. Jag behöver inte leva, tänka eller bry mig om något som har med Sverige att göra.  Min fru är amerikansk och mina barn är britter och amerikaner så Sverige har blivit ett bihang i mitt liv.

Det är endast under riksdagsvalen som jag kastar ett öga mot Sverige. Det är med djupaste oro för mina föräldrar som jag gör så. Till dess att de går i pension kan jag inte göra något för dem. Men efter det blir Sverige även ett blott minne för dem, för det gör mig bara ont att se dem åldras i ett kallt samhälle som är för dem så främmande. Främmande inte pga deras inställning utan pga olikheter som endast svensken vet om. I Sverige uppslukas ens tillvaro av tomhet och hjälplöshet, taktiskt suger ”svenskheten” livsgnistan ur en och kvar blir endast ett tomt och apatiskt skal. Vi som hade kraften att lämna Sverige, vi kan samtliga berätta för dig om hur värmen och livsglädjen åter gjort intåg i våra liv.

Du förstår herr Esbati, jag har en syster som är dig så lik på många sätt... exceptionellt begåvad både i tal och skrift addera lite mera och multiplicera ännu mera. Lik dig är hon en ”high achiever among the highest achieving”. Tragisk är hennes öde dock, för hon har köpt den svenska idyllen och förråt sitt förnuft och bosatt sig som praktiserande läkare i en liten skithåla. Tyvärr kommer hon aldrig att uppnå den mentala frihet och lycka som är henne värdig. Hon kommer alltid att vara hämmad och begränsad av det komplexfyllda samhälle som kallas Sverige. Hon är tyvärr dubbel förlorare då hennes gravaste synd är att hon accepterat sin plats i ledet och inväntar fettisdagen med lika stor iver som hon förnekar sin egen saga. Och om det nu vore ett måste att välja sida, vems  DNA bär på en historia värd att berätta?  Den du begagnat eller den som du inte kan skiljas ifrån?

Om jag skriker ut min sorg på en gata i Sverige vad tror du kommer att hända? Kommer någon och frågar mig vad som hänt mig? Eller tittar de på mig i förskräck och viskar till varandra, ”se där är en sån där som inte hör hemma i vår lugna idyll” Gör samma sak i London och du med stor sannolikhet blir bemött av ett skrik och ett skratt. Skrik ut i NY och LA och folk börjar trumma på en rytm och ditt skrik tar skepnaden av en sång. Skrik ut i hat och glädje i Spanien och du blir dragen till närmaste bar och bjuden på sprit för att fira din glädje och dränka din sorg. Skrik i Italien och någon tar din hand och bjuder dig hem på mat. Skrik ut din sorg på hemmaplan och någon citerar Khayyam. Gör det i centrala Beirut och du bemöts med Khalil Gibran.

Gräset är grönare..., kryddorna är kryddigare..., vinet är mera utsökt..., frukterna är saftigare, skratten är mera skrattfylld, sorgen är mera sorgsen och livet är ett sjudande Liv värt att leva. Aldrig är allt bättre på en enda plats men mycket är så mycket bättre på annan plats.  

Utvandringen har fått mig att finna mig själv och jag har insett att jag är precis vad jag vill och kan vara och det finns ingen stämpel för det. Jag är en människa, en individ med obegränsade möjligheter. Och just den upptäckten gör mig så djävla osvensk att jag är antisvensk. Precis som det för materia finns antimateria så är jag antiswede to the swede baby so bring it on! I’ll fight the evil pölsa, falukorv and köttfärslimpa. I’ll make lingonsylt out of Lucia firande and make Nowrooz a public holiday.  Hur många gånger ska jag käka prinskorv, skinka och köttbullar?  Det blir så mycket godare när jag spetsar det med lite Khhhheee. ”Khej! Vad kheter du? Jag mår khit bra. Det är khäftigare att prata esvenska på det khär sättet. Låter bättre tycker du inte? ”  

Du citerar ” Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" Varför tar du inte ställning där du kan ändra? Varför tar du inte ställning där de lyssnar?`Varför tar du inte ställning där du kan leva bland de som lever?  Gör världen en tjänst och predika lika för alla. Du har gjort ditt jobb där varför inte göra samma på annat håll?

-bluntz

Kuriosa: (80-talet) Herr Wolrath återvänder till sin gård utanför Uppsala från tjänstegöring som diplomat i Afrika. Med sig har han fru och två söner men även familjens afrikanske betjänt. På gården finns familjens hus stor nog för en familj av 8. Där finns även en liten tomte stuga på 7 kvm utan el och vatten men med vedspis. Den är tillräckligt stor för en 5 åring att ha som lekstuga men inte tillräcklig högt i tak för en fullvuxen man/kvinna att stå raklång i. Herr Wolrath tycker att denna dockbod är en perfekt bostad för familjens betjänt och därmed flyttar den arme mannen in i dockboden. Det är vintertid och samtliga som varit bosatta eller studerande i Uppsala känner väl till den långa och kalla uppsala vintern. Vår stackars afrikan som är så van vid varmare breddgrader uttrycker sitt missnöje med sin kalla bod och önskar återvända till afrika. Herr Wolrath beslutar att gå den arme till lags men vänder sig till sin familj och säger, Jag antar att vår neger klättrade ner från träden för tidigt och saknar djungeln.